Om fördomar

Igår stötte jag ihop med en gammal kvinna i stan. Österbro var avstängd och vi fann varann i förvirringen som uppstår när allt inte är som det brukar vara. Hon var liten, gammal, bar sjal och talade en svårförstådd svenska. Mina fördomar blomstrade. Jag är av den åsikten att det är bättre att se att man har fördomar än att blunda för dem. Då har man åtminstone en möjlighet att kalibrera sina intryck så att man kompenserar för fördomarna. Vi slog följe bort till Slottsbron och hon började, full av förtroende, att berätta för mig om sitt liv. Hon berättade om kriget och de första jobbiga åren i Sverige, om hur hon fortfarande kämpade med svenskan. Och hon berättade om hur hon ville hjälpa sina svenska grannar med lite städning och sånt men hela tiden blev avvisad. Det är inte för pengar, sa hon och gestikulerade ivrigt, bara för att hjälpa. Hon kunde inte förstå varför de hela tiden avvisade henne. Jag föreslog att de kanske var rädda. Hon satte upp en oförstående min. Rädda? Varför skulle de vara rädda? Kanske för den här, sa jag, och pekade på hennes sjal. Hon var fullständigt oförstående. Hur skulle någon kunna vara rädd för henne?

Vi stod där gott och väl tjugo minuter och sen fick jag dra vidare till mitt jobb. Jag fick en kram innan vi skildes åt och jag önskade henne lycka till. Varm om hjärtat efter detta möte traskade jag vidare, förundrad över hur vårt samtal kunnat bli så personligt. Den stereotypa pappersdocka som jag först sett hade förvandlats till en människa med en historia och ett liv. Alla fördomar var som bortblåsta på tjugo minuter. Mina fördomar om tanter i sjal gäller dem som är långt borta, inte dem som jag har pratat med. Detsamma gäller naturligtvis alla som bemött mig med fördomar mot utbrändhet. Fördomar om mina grundläggande egenskaper. Att jag är pjoskig och ängslig och att jag saknar motivation, kämpaglöd och den rätta inställningen. Tack och lov att jag har skrivit ner mina upplevelser så att jag kan sätta det i händerna på folk. Alla berättelser om hur det egentligen är att vara utmattad kommer förhoppningsvis till slut att minska fördomarna mot utmattningskollaps och andra former av psykisk ohälsa. /Elsa